En Pinscher uppfödares vånda och glädje

Det där med att vara pinscher uppfödare är lite intressant, varför blir man uppfödare egentligen?

Jag har funderat lite över det, personligen har jag haft hund sen 1987 och varit intresserad av hund, och delvis blir det då hundavel. När man är hundägare, så funderar man på hur uppfödare tänker. Det är alltid lätt att säga, ”varför gör de si eller så”, men ändå , då man får ett sånt intresse i varför de gör på vissa sätt, så växer också lusten att göra något själv, som man vet kommer bli kanon (naturligtvis). Innan jag blev uppfödare så umgicks jag mycket med uppfödare tillika hundägare, alltså egentligen är det samma, fast när man skaffar kennelnamn så är det ju mer bestämt på nått vis, och i andras ögon så byter man ”fack”.
I vilket fall, nu är vi olika, och många gör och tänker olika, men jag skriver hur jag upplever att vara uppfödare. Det är faktiskt kanon, underbart, och dagen jag säljer en valp till en valpköpare, så har man den där känslan att kunna ge valpköparen det BÄSTA, det finns ingen tvekan hos mig, att jag inte skulle ge dem en underbar hund som de kommer bli sååå lyckliga med. Samtidigt som man är realist, så vet jag att saker händer, saker man aldrig kan veta i förväg, men just då ..när de har bestämt valp och hämtar sin ögonsten, så ger man en del av det bästa man har. Visst är det jobb, men det vet ju de som köper, och frågor och funderingar kommer, men tänk känslan att jag ger en del av ”mig” som är det bästa jag har?
Jag skulle ju aldrig ge nått jag är tveksam till , alltså som jag tror är sjuk, kommer bli sjuk , nej, min tanke är att ”ge” glädje, ge en hjärtevän.
Men medaljens baksida då, man vet ju även att de där uppfödarna, de håvar in så mycket pengar och det är ju det som ”vi” är ute efter, eller?
Neee,inte riktigt, eller inte alls, men i bland går man plus, ja, och nästa gång går man minus, ja.
När man planerar sin parning, på två individer som man tycker är bra avelsdjur, och har hälsan, har man tur så blir det någon skönhet också, för ofta så får man mer ”hurra rop” om de är snygga faktiskt. ( tycker jag), Hurra rop är kul, och uppmuntrande så är det naturligtvis, men för mig är inte det så viktigt. Jag blir mest glad i själen när hundägarna är stolta och älskar sin hund, det är en del av dem, en del av deras familj.
I vilket fall  man har parat och väntar spänt på vad och hur många det blir, att förlossningen ska gå bra, men det brukar det göra. Blir det komplikationer, så är man orolig för tik, och även valparna, man vill så gärna, att det ska bli ”nått”, nått som man i så många år planerat och tror på, och ska ge den där glädjen till valpköparna, och också något som ger rasen nått att bygga vidare på.
När tiken föder, så är det ju så att allt är i bland inte så bra, det finns valpar som man måste åka och avliva, eller som är döfödda, det är naturligt, och man vet det som uppfödare, att sånt händer, man vill inte men man vet.
Ni ska ändå veta, att även om man vet, så är sorgen där, är det någon som man ser det är fel på, så tänker man, men stackare ”varför fick inte du?”, skulle någon dö efter någon dag, så är sorgen där och man tänker precis samma, varför fick inte den? Men man är uppfödare, och kanske då lite härdad, och därför måste man focusera på det man har, inte det man inte fick.
Men även om man är härdad, man vet, så är det tårar, man har så ont i själen över livet som inte blev.
Sen kommer de där första veckorna, man kollar temp och vikt, men inte för ofta för då kan man bli nervös. I bland är det någon som inte går upp i vikt som dom ska, och då vet man att det kan vara nått fel som man inte ser. Man ger valpen en extra tutte, så den har chansen att växa till sig och att de andra inte buttar bort den, och ser att den kanske går upp ”på sitt sätt” inte som de andra men på sitt sätt, och då vet man att det där får man kolla lite extra på.
Efter några veckor börjar man med fast föda, och faktiskt är det så att då kan det vara någon som reagerar på det, så man har lite oro då också.
Under de här veckorna följer man valparna spänt, hur är de, äter de bra, är de pigga, friska osv..Händer det något så kan en valp bli dödsjuk på en dag,och även superpigg ganska fort, det händer saker snabbt både positiva och negativa.
Man är förberedd man är klar över att sånt kan hända, men likväl så är det sorgset.
Men alla dessa veckor, man har semester, eller en vänlig själ som hjälper till någon vecka och då sitter man på arbetet och funderar om allt går bra 🙂 . Det är många veckor som ska planeras och fixas, och det är så underbart trevligt, dessa hjärtegryn som får en att le när man ser dem lyckliga på morgonen, det finns inga ledsamheter då inte.
Sen kommer dagen de ska vaccineras, chippas och besiktigas, ytterligare en dag då det faktiskt kan bli att veterinären hör, ser något som inte är bra. Oftast går det ju bra, men steget efter det är ju vaccinationkomplikationerna som rasen kan få. Det är en värre vånda, och det för att man vill inte att det ska hända valp och valpköpare något, man ger ju det bästa man har, och glädje, inte oro.
Slutligen har valparna flyttat, man är överrens med sin själv att man har hittat bra ägare, man finns alltid att ringa till om det är några frågor eller om man behöver hjälp, och skulle det inte fungera, så gör man allt att ta tillbaka valpen för att kunna se efter ett nytt hem, det är ju lite sina barn på nått vis.
Valparna växer upp och man är så stolt över sina ”barn” och tror verkligen på alla individerna, även om man vet att det kan bli nått, som uppfödare är man inte ofelbar ej heller kan man förutspå allt, och handen på hjärtat, jag skulle aldrig göra en paringen jag trodde skulle bli ”fel”.
Men trots allt den där oron, man vet att saker kan hända, så är det så underbart att ha en valpkull med bra valpköpare, man är så stolt att ni tror på det som jag tror på, och jag vet och hoppas jag ger dem glädje, en bästa kompis i såå många år. Jag delar med mig av det bästa jag kan ge. Ofta får ju även jag, vänner för livet det är så facinerande.

Orsaken att jag skriver detta är att just nu är det en liten tös som har det lite körigt, man hoppas att det snart vänder, att även hon kommer ge glädje, och samtigt funderar man på ”hur man är och hur man tänker”.
Sorg är aldrig trevligt, men sorg ingår i livet, och även i en uppfödares vardag, men man har alltid hoppet att det ska gå bra.
Håll tummarna för tjejen, hon  är ju en bedårande tös.
Nu ska jag vaka en natt och ha koll på henne, i morgon tar goaste kompisen morgonpasset, och om en dag så vet man nog hur det går.
Men att vara uppfödare och nu pinscher är faktiskt trots alla funderingar och oro, är  underbart, jag njuter och gläds över varje hjärtegryn, och ser man till dagens datum, har jag gett mina valpköpare lite jobb 🙂 men också så mycket glädje precis som tanken är. …..
Karin

En reaktion på “En Pinscher uppfödares vånda och glädje

  1. Jag vet att du verkligen gör allt för att det ska gå bra för all, valpar, köpare och rasen! Vi som valpköpare kan verkligen glädja oss åt ditt engagemang.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *